Jag har haft p.gibbosum Maroon i många år men den har bara blommat en gång tidigare, för 7-8 år sedan. I år gjorde jag tydligen rätt, för nu kommer den ena blomklasen efter den andra. Kanske var det förra årets torra sommar eller  vinterförvaringen i den ljusa svala källaren. Eller den extrastora krukan den fick och allt ljuset i växthuset i våras. Och uteplaceringen den hade under högsommaren. Ja, inte vet jag men blommar gör den.

Det engelska ordet maroon betyder vinröd. Och de vinröda fläckarna på blommorna är det  som skiljer p. gibbosum Maroon från p. gibbosum, som är helgul. Men den växer på samma sätt med lika knotiga stammar. Stammarna är dessutom väldigt sköra och det har hänt mer än en gång att jag fått en ofrivillig stickling. Oftast stoppar jag ner den bredvid den andra i krukan och tänker att jag ska ta reda på den sen… vilket som regel glöms bort.

Liksom många andra vilda arter och primärhybrider är den favorit för både vita flygare och rotlöss men har överlevt, trots flera angrepp, även om det bara varit taniga sticklingar som räddats i sista stund.

Till skillnad från alla andra pelargoner är det blommorna som doftar på P. gibbosum Maroon och dess släktingar. Framför allt på natten är doften påtaglig. En söt tung doft. Sambon liknade den vid tuggummi medan andra kommer att tänka på skumbananer. Själv blev jag sugen på ett litet glas av likören Pisang Ambon